timon

Okej. En olustig känsla vägrar att försvinna
och får mornarna att bli det jobbigaste på
länge. Tomhet och ilska och likgiltighet.

Jag är trött på människor.
På obefintliga vänliga själar.
På torra jävla mesar och idioter
som på nåt sätt kommer åt mig.
Jag är trött på att alltid rätta mig.
Försöka anpassa mig och vara den
som ger efter. Jag är trött på mig själv.
På att jag inte kan må bra och vara nöjd.
Jag är trött på att behöva brista i mörkret,
i hastiga gråtattacker som stoppas lika fort.
Jag är trött på mitt jävla gnäll och de leenden
som alltid förväntas av mig. Så fuckoff. Och fan
ta dig stinadenfina och skärp till dig.


|Hon är bra på att stänga in sig. På
att vara ensam. Samtidigt är det något
i henne som ständigt skriker.
Efter närhet.

Närheten som väger upp de otaliga stunderna av tomhet.
Det ekar. Hon gömmer.

Naivitet som hela tiden drar en tillbaka.
Det flimrar. Hon gråter.

Beroende.
Blåögdhet.|


Men jag borde må bättre.
(och är egentligen inte så tragisk)
Oväntat mysig jul i Karlskoga
och väldigt trevligt nyårsfirande
hos bror. Rashomon lyckades man
med också vilket innebär att jag
får min efterlängtade examen. Och
för första gången har jag avgett ett
nyårslöfte. Yay. Får se hur det går :P



_{Idag blir det inget citat från nån grym låt. Inte för att de på nåt sätt är slut, men nu får det vara;) Hade jag orkat skulle det ha blivit I may be evil med Blood Music. Ifall ni nu skulle vara intresserade. Mjöltimon.}