timon

Hjärnan säger att det kan gå.
Att det ändå är det enda rätta.
Kroppen skriker och säger ifrån.
Trots alla försök till argumentation
med resten av de inblandande
delarna och av fysisk ockupation.
Hjärtat då. Fast i ett gränsland.
Skyddsplasten är halvt borta och
bidrar till kriget inombords.

Jobb jobb, vilket borde ge andrum.
Istället bara trötthet, idiotförklarande
av folk- och det där obehagliga i kroppen.
Vad gör man om man lyckas med
icke-tänkandet och aktiverar sig men
ändå mår så här?

Rym med mig?
Bort från vider.
Bort från Ekeby.
Bort från psykon.
Bort från Grönan.
Bort från ovissheten.

Jag bjuder.


I don't like what I'm hearing.
I don't like what you're saying.
I don't understand the word,
As if I hadn't heard.

I don't like who's whispering, no,
I don't like it at all.
I just wanna hear your voice,
As if i had a choice.