timon

Jag blev sugen på att skriva ett inlägg. Väl här står det still. Ska jag klaga över jobb som vanligt? Nej. Över uppsatsen? Nej, det hjälper inte heller. Tjata om hur kär jag är? Nej, det är inte heller nytt. Det har alltså gått ett antal månader utan större förändringar. Små steg framåt, som kort därefter rycker en tillbaka. Trots mitt naturliga tillstånd som i stora drag kan beskrivas med konstant oro har jag inte gett upp eller dragits ner i djupet allt för mycket. Vet ju trots allt att jag är bra. Att jag förtjänar ett någorlunda vettigt jobb. Att jag har både kunskaper, erfarenheter och utbildningar som ligger till min fördel. Min slutsats är att det snart borde vända, att jag inte ska ge upp. Satan i gatan vad det kan vara hårt då. Skam den som ger sig. Blir det skiten i sommar igen, så kommer det faktiskt en höst efter det. Höst med nya tag och utmaningar. Förhoppningsvis.

Nu gäller det att rycka sig i kragen den sista tiden. Gulp. Med en lugn helg bakom mig, som innehöll både drama, hemska grönan, film, vänner, kultur och mys så borde motivationen vara lite på topp. Men icke. Jobbat några timmar idag. Och renskrivit en intervju. Not ok! Textseminarium i veckan. Och "hemtenta" som ska in. Och några veckors arbete på uppsatsen som borde göras. Och läsa boken om fallstudier. Och den om pedagogik. Dessutom möte med uppsatsgruppen, det blir spännande. Och föreläsning. Och utbildning på skiten på djurgården. Och det roligaste, polskakväll imorn!

Svammel.
Jag vet.
Suck.
Bad nu.
Sen glass.
Sen läsa.
Och kanske kramas?